Monday, January 10, 2011

Lite reflektioner och funderingar

När jag satt i liften i Sälen insåg jag plötsligt hur lyckligt lottad jag är som har fått uppleva så mycket. Jag är innerligt glad över alla tillfällen som livet hittills har gett mig. Jag har fått se så många olika platser och fått träffa så många fantastiska och interessanta personer. Jag har fått chansen att bo i södern och nu för endast några dagar sedan satt jag i en sittlift i Sälen och fick susa ner för backarna på mina slalomskidor. Jag har levt ett väldigt rikt liv hittills. Jag har fått resa mycket och fått lära mig så mycket. Jag känner mig otroligt tacksam över allt detta. Jag känner att jag inte hade velat leva mitt liv på något annat sätt. Jag hoppas att livet fortsätter att både ge och erbjuda mig sådant här framöver. Kanske är jag långt mer äventyrlig än vad jag skulle kunna tro. Även om jag kan tycka att jag är rotlös och kanske borde hitta ett ställe där jag kan leva länge i harmoni så kanske det inte är så att jag och C är sådana personer. Jag får regelbundet frågan om vi känner oss hemma nu här i Sverige. Mitt ärliga svar är fortfarande nekande. Det tar lång tid, längre tid än vad både andra och man själv kan tro detta med återanpassning. Kanske lyckas vi, kanske lyckas vi inte. Kanske är vi bitna av äventyret eller bara rastlösa själar. Kanske finner vi oss till ro om man bara ger det mer tid. Jag vet inte.

Det finns otroligt mycket som vi gillar och uppskattar här. Men jag är också överrumplad över att jag saknar så mycket som jag gör från det vi lämnade och hade. Vad jag dock lärt mig av min erfarenhet är att inte göra något förhastat och försöka vara öppen.

Precis som att jag aldrig någonsin ångrade att vi flyttade till Alabama så ångrar jag inte heller att vi nu flyttade tillbaka till Sverige. Jag har fått inse och värdesätta både det jag lämnade bakom mig och det jag har återfått. Jag uppskattar saker här som jag inte uppskattade innan vi flyttade utomlands men jag har också fått en betydligt mer realistisk bild av Sverige än den jag hade medans vi bodde i Alabama och då man endast var här som besökare på semester. Det finns mycket här som inte bara är guld och glimmrande skogar vilket var lätt att känna då vi som sagt bara var här några veckor om året och dessutom slapp vardagens baksida även om jag själv kan tycka att jag borde ha fattat och insett detta mycket mer än vad jag gjorde. Jag är fortfarande övertygad om att vare sig jag eller C ville bo kvar i just Alabama resten av våra liv så för oss var det rätt att lämna även om vi inte alls är övertygade om att vi vill gräva ner oss i den svenska myllan och slå rot här heller.

Jag hoppas som sagt att det kommer att finnas fler äventyr för oss framöver vart det nu än blir. Det bästa med Sverige är närheten till familjen. Det är underbart att lätt kunna ta sig ut i naturen eller att kunna cykla till jobbet halva året iallfall. Stockholm är en underbart vacker stad och vi älskar att återigen bo i närheten av vatten. Det är fantastiskt att ha bra arbetskamrater som man kan luncha och umgås med. Det finns mycket som är underbart och positivt .Det som tär mest hittills har varit klimatet och mörkret. Det hade varit betyligt lättare att bita ihop om det rörde sig om en kortare period men den mörka perioden är lång och tung. Visst är sommrarna underbarta men sommaren är lika kort som den är ljuv. Jag har insett att jag påverkas ganska mycket av både väder och brist på ljus.

Jag funderar mycket fram och tillbaka. Jag väger fördelar och nackdelar med det vi hade och det vi har. Men vi försöker njuta av det vi har just nu iallfall och sedan får vi se om det blir här vi stannar eller vart det blir av oss. Men just nu ska jag till fullo uppskatta det jag har här och tänka på att man faktiskt går mot ljusare tider.

20 comments:

Ulrika said...

Vilket fantastiskt vackert foto!
Tack för att du skriver så mycket om återanpassning. Precis som du säger så får man gärna en viss bild av Sverige efter att ha bott nån annanstans i några år och det är lätt att den blir förskönad. Nu har ju jag börjat plugga här och jag vet att vi inte kommer flytta till Sverige innan jag är klar med utbildning. Om vi nånsin flyttar tillbaka. Jag har ingen sådan "urge" än så länge. Det svåraste är att vara långt ifrån familj och vänner. Men att få uppleva en annan kultur och allt vad det innebär är precis vad jag alltid önskat. Jag är ganska säker på att vi kommer bo på mer än ett ställe i USA innan vi flyttar härifrån någon gång. Det finns många ställen jag och min man är mycket nyfikna på.

skruttplutt said...

TAck för all du delar med dig så fint. Jag förstår vad du menar. Samtidigt som jag är så glad över att ha möjligheterna att verkligen lära känna en ny kultur på djupet så längtar men hem. Moment 22.

Tack igen för ett fint inlägg!

Saltistjejen said...

Visst är det så Desiree. Det finns alltid saker man älskar och saknar med platser men som även har baksidor. Ingen plats är perfekt. Som med människor. Alla har vi bra och dåliga sidor. Jag tror att man helt enkelt måste lära sig hur man själv fungerar som person. Om man vill vara en längre tid på samma plats eller om man är mer "rastlös" av sig. jag tror även att detta kan variera olika perioder i ens liv. Sedan måste man ju även se till hur de fördelar som finns påverkar en själv och ens liv jämfört med nackdelarna. Överväger fördelarna så kanske man kan tänka sig den platsen.
Och visst är det så att man ser sitt forna hemland på ett annat sätt nu än inann man lämnade det. Tror det är ofrånkomligt. Dock har jag själv ingen förskönad bild av Sverige tror jag. Det är många saker där jag snarare "fått upp ögonen för" på ett mer kritiskt sätt EFTER att jag lämnade landet. Nu när jag har annat att jämföra med. Men självklart finns det även saker jag uppskattar mer med Sverige och det svenska samhället nu än tidigare.Jag tror på det hela taget att min syn på både Sverige och USA blivit mer nyanserade efter att vi flyttade hit.
Stor kram!!

Monica said...

Fina foton som alltid:-). Jag tror inte man behöver vara varken rastlös eller rotlös även om man inte bor eller bestämmer sig för att stanna i långa tider på samma plats eller för alltid. Jag tänker mer vi är som ett pussel vi människor och består av många delar och bitar. Att vi har många talanger och "sidkanter" men som vi p g a personlighet använder så olika. Vissa bitar fyller en bild till slut men det finns kvar fler i periferin som väntar och gör bilden mer "färdig" fast färdiga blir vi nog inte, vi förändras ju också vartefter vi möter nya skeenden. Tänker mer att personer som vill något och vill vidare har lite större mod, mod att lyckas men också mod att misslyckas. Och när situationen är sådan att du/ni kan? Jag har uppfattat som att ni inte har barn och då är det ni två som berörs. Har man barn måste man tänka på ett annat sätt och sätta dem före sig själv, men annars finns det bara möjligheter för en själv och man kan handla lite mer "egoistiskt" och allt ger ju erfarenheter på både gott och ont. Som berikar alla tror jag.

Katarina said...

Oj, jag tror faktiskt att mina inlägg inte fastnar på din sida, de finns inte där..

Jag håller med dig om att alla platser och tidpunkter i livet har sin tjusning. Jag känner igen mig så mycket i den rastlösheten du beskriver, jag är en sådan person själv. Redan innan vi flyttat till Malaysia drar det i äventyrar tarmen, vad ska vi göra, vad ska vi se, bl.a bla. Jag ska försöka njuta och gilla läget, men det måste hända saker hela tiden.

Att beskåda Sverige igen, det är intressant. när man sett ett och annat med åren är försköningen inte där mer. Man ser alla problemen som finns i Sverige på ett nytt sätt.

Jag gillar ditt inlägg, intressant!

Kram

Millan said...

Underbara foton!! Ja du, det dar med att vara lite 'rotlos och rastlos' kanske kommer med att man en gang flyttar utomlands och ser nagot annat an 'hemma'? For nar man flyttar nagonstans ett langre tag sa inser man ju att det finns andra platser an just sverige att sla sig ner pa. Visst ar det sa att alla stallen har bade valdigt positiva och valdigt negativa sidor och kanske ar det sa att man inte behover valja? Inte for all framtid i alla fall?

jag kom in i en rejal hemlangtan innan jul och kande valdigt tydligt att jag verkligen vill flytta hem igen. Mer sa, an pa lange!! Men, sedan var vi i Sverige i nagra veckor och jag fick min dos av hemma... och sedan kandes det helt ok att komma tillbaka hit igen.
Jag haller ocksa pa o vager for och nackdelar mot varandra och kan inte riktigt komma fram till vad jag allra helst vill. Lurigt det dar!

Kram

Desiree said...

Ulrika, spännande att du har börjat plugga. Vad är det du pluggar? Precis som för er så känner jag och C att det finns många platser vi är nyfikna på. Att anpassa sig kräver långt mycket mer tid än vad både man själv och andra tror. Jag antar att det är naturligt att det går upp och ner i denna process. Kanske hade jag behövt mer tid i Alabama för att komma till ro på något sätt eller kanske behövde jag få komma tillbaka hit och få upp ögonen för verkligeheten och inse en hel del av det jag har insett för att kunna vara redo den dagen chansen eller tillfälle dyker upp om en ny tillvaro någonstanns.
Kram!

Linnea, det är ett ständigt moment 22 känner jag också. Största nackdelen med USA är just att det är långt hem hit. Flygbiljetterna är dyra, semestern man har därborta är knapp vilket gör att man tar all sin semester då man flyger hit. Även om det är underbart att komma hit och hälsa på så blir det inte heller direkt den där avkopplande semestern som man faktiskt behöver. Jag är sugen på USA igen fast köra på några år och inte emigrera så som vi gjorde och då stanna en längre period utan att åka hit riktigt så ofta som vi gjorde utan vara där under en mer koncenterad och tidsbegränsad period, kanske?
Kram!

Desiree said...

Saltis, du har så rätt i att man måste komma underfund med hur man själv är som person. Här är jag ganska övertygad om att jag och C gillar omväxling. Vi flyttade runt rätt friskt också innan vi flyttade till USA här i Sverige. Jag upplever att jag blivit mer sugen på nya äventyr nu då jag har provat på USA för att det ger så mycket. Nu i efterhand kan jag tycka att jag kanske förhastade mig i beslutet att flytta hem och kanske borde gett det mer tid just för att olika faser man upplever och går igenom tar en hel del tid. Därför påminner jag mig nu om att faktiskt också ge mig mer tid innan vi fattar något som helst beslut även om jag upplever att många i våran närhet här tycker att nu får vi vara nöjda och faktiskt slå oss till ro.Men vi är som sagt inte redo att ta det beslutet ännu.
Ni verkar ha rotat er väl i NY och trivs utmärkt där. Jag kan avundas folk som hittat sin plats och slipper lägga så mycket tid och energi på att fundera i dessa banor. Hur tror ni att det blir för er? Siktar ni på att stanna i NY, byta till annat ställe i USA eller tror du att ni någonsin kommer att flytta tillbaka till Sverige?
Kram!

Monica, så sant att vi hela tiden förändras vartefter att vi möter nya skeden i livet. Jag gillar din pusselbits teori :-)
Vi har inga barn än så det är bara vi som berörs just nu. Jag tror dock inte att det skulle vara något som hindrade oss från att flytta även om vi får barn. Jag flyttade själv med mina föräldrar och det gav mig mycket även om jag självklart också gick miste om en hel del på andra sätt. Jag håller nog inte riktigt med att man måste bo kvar och stanna på ett ställe bara för man har barn även om man självklart inte ska flyttar runt som en tok.
Kram!

Desiree said...

Katarina, synd att blogger strular för dig. Jobbigt då man skrivit en lång kommentar och den sedan försvinner. Dessto mer man ser och upplever dessto mer har man att jämföra med och dessto svårare blir det att kanske hitta den där gyllene medelvägen. Det är svårt att hitta den där inre ron och försoningen den där känslan av att här hör jag hemma och här vill jag stanna. Just när man också har möjligheten att välja gör det ju nästan svårare. Om man inte hade något val så kanske man lättare och snabbare hade accepterat att bara gilla läget. Du sätter verkligen fingret på hur jag känner.
Kram!

Millan, tack. Jag blir faktiskt mer och mer övertygad om att man inte måste välja och att man inte måste tänka eller bestämma sig i långtidsperspektiv. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver och tar upp. Så mycket tid och energi som jag lagt och fortsätter att lägga på dessa funderingar. Jag tror att det också är svårt att fundera sig fram till något beslut utan att man kanske måste prova sig fram. Även om du bott många år i England så kan du fortfarande känna att du inte vet vart som är bäst. Det ger mig lite tröst att det inte bara är jag som är känner så här. Jag kan känna mig hopplös med jämna mellanrum över att jag just känner som jag gör.
Tack för att du delar med dig också.
Kram!

Millan said...

Nej ensam ar du definitivt inte! Vi har de har diskussionerna med svenskganget har hela tiden kanns det som. Alltid ar det nagon som har hemlangtan och inte riktigt vet var de hor hemma och da diskuterar vi for och nackdelar med vara tva lander.
I sanning ar det nog sa att varken sverige/england eller USA ar perfekta utan man far kanske acceptera att det alltid kommer finnas saker man kommer att sakna fran sitt 'andra' land, var man an bor.
Kram igen :-)

Annika said...

Vad bra du skrivit här, Desiree. Det finns inget ställe som är perfekt. Man skulle önska att det fanns en ö i Atlanten dit man kunde ta det "bästa av två världar" och skapa det perfekta landet.
Precis som Millan skriver är detta ngt vi ofta diskuterar i min svennegrupp också, även om ingen lider av hemlängtan, men vi kan alltid önska och prata och väga sött mot salt.
OM jag skulle flytta hem är jag nog gasnka säker på att jag skulle känna mig rotlös och förvirrad ett tag, även fast jag är hemma så ofta, och så länge då jag åker. Men just detta att återanpassa sig i vardagen skulle nog bli en utmaning.
Desiree, du är inte ensam, genom åren har jag lärt känna så många svennar som flyttat hem. De allra flesta (utom en enda person) har känt som DU. Det tar tid, du har ju levt här, haft ett rikt liv, sett mkt, lärt känna nya människor och fått andra värderingar. Jag tycker inte alls det är underligt att du känner som du gör. DU hade verkligen ett LIV här, och det hade Calle också! Jag minns hur impad jag var då jag började läsa din USA-blogg för många år sen, hur positiv du var till det mesta, hur du omfamnade hela detta med att ni unde ngra år skulle bo i USA. OCH ni gjorde det, ni tog till er ALLT, både det goda och det trista.
OCH vem vet? Inget står ju skrivet i sten, vem vet vart ni flyttar nästa ggn...Solna? Kramfors? Grebbestad? Eller till Boston?
;-)))
KRAMAR till dig min vän!!!

Desiree said...

Millan och Annika, tack tjejer. Det känns både som om andra tycker och man själv också tycker ibland att man är hopplös. Att man aldrig kan vara nöjd med det man har utan alltid tro att gräset är grönare någon annanstans. För mig har det varit jätteviktigt att få flytta hem och uppleva detta. Se både framsidan och baksidan. Jag hade en bild av Sverige medans jag bodde i USA som faktiskt inte stämde. Men vi fortsätter att ta dagarna som de kommer och fundera vidare vad som egentligen passar oss bäst. Kanske får vi också prova oss fram lite på vinst och förlust. Men det känns skönt att inte vara ensam med dessa tankar och funderingar. Jag är glad att vi tog alla tillfällen i akt medans vi bodde i södern att resa runt och uppleva och se så mycket som möjligt. Jag kan ärligt talat känna att vi var klara med just södern iallfall och blir det USA igen så får det bli en annan del vilket skulle vara kul och coolt på alla sätt. Ja ni har så rätt vem vet vart det bär av nästa gång och NÄR det blir. Kanske lika bra att njuta och ta till vara på det jag har här just nu.
Kraaaam!

Monica said...

Intressant diskussion och tankar som dyker upp. Ett positivt drag hos den som flyttar och vill och vågar är säkert att den personen gör det bästa av den situationen och ser sedan att det fungerar. Mycket växer vi som människor av utmaningar och så vi vågar igen. Gemensamt är nog för alla att vi saknar det vi lämnat även om den nya situationen vi lever i är hur bra som helst.. Är inbyggt i oss troligen den separationssaknaden. Det gäller nog alla folk världen över att de längtar "hem". Men sen att väga för- och nackdelar är bra, det finns så mycket i livet. Folk som vill ni ska slå er till ro....jag brukar titta på dem, vilka de är:-). (Kan ju gälla andra saker också). Många kan inte tänka sig att byta arbete t ex någonsin, i dagens samhälle är vi ofta tvungna till det. Sedan vill förstås föräldrar ha er nära så är det ju. Sen om boendet är avlägset, ja långt från hemlandet, så är det ett företag som du säger med resorna, de tar så mycket av tid och kostar så det är inte bara att kvista iväg en weekend när hemlängtan kommer. Avståndet kan upplevas starkt då. Med barn menar jag det går att flytta också:-) och inte att man behöver bo för "evigt" på ett ställe, tvärtom ger det erfarenheter som du har, men det är enklare att besluta när det är bara två vuxna.

Annika said...

Nar jag star infor val sa tanker jag alltid att "there's no such thing as free lunch." Mao, det ar alltid nagot som man far ge upp nar man fattar ett beslut. Jag gjorde ju valet att bo i USA och inte i Sverige, men anda kan jag kanna (speciellt nar det ar stretigt) att "tank om jag hade valt den andra vagen, hur skulle livet ha varit nu?" Speciellt kan jag kanna att det ekonomiska skulle varit sa mycket lattare i Sverige med betalda semestrar, gratis sjukvard, mindre oro for pensioner osv.

Jag haller helt med personen som sa att man maste bott bade borta och sen atervant och levt pa det forsta stallet ett tag for att ha en realistisk bild av endera platsen.

Tycker inte ni behover sla er till ro, men pa nagot konstigt satt har det trots all planering, oro och angslan alltid kannts som om besluten redan var fattade at mig - i vissa lagen foll allt pa plats och det var mest en fraga om man skulle acceptera forandringen eller inte. Och sa var det ju lite med er ocksa nar ni faktiskt fick tva jobb i Sverige innan ni flyttat hem och tillgang till lagenhet (i Stockholm!) mm. Sa far vi val se vart nasta vagskal dyker upp och forsoka gora det basta av den har strackan.

Som Karin Boye sade:
Nog finns det mal och mening med var fard men det ar farden som ar modan vard.

kramar
Annika

Petra H said...

Fina foton och en mycket tankvärd text. Jag måste också stanna upp ibland och intala mig själv om hur mycket jag har att vara tacksam över. Det är så lätt att bara fokusera på det negativa...
Man behöver faktiskt inte slå sig ner för alltid på ett ställe. Det är skönt att ha en bas, men det kan ju vara t.ex en sommarstuga i Sverige som man kan återvända till när man behöver komma "hem".
Stor kram

Ulrika said...

Jag har börjat plugga Nutrition Science. Det är otroligt intressant! Totalt karriärsbyte, jag har spenderat många år i IT-branschen. Men det här har alltid varit mitt huvudintresse.
Ja det är svårt att säga hur långt tid det tar innan man känner sig hemma. Jag känner mig hemma i New Orleans nu efter drygt 4,5 år men Sverige är också hemma. Jag tror det blir många hemma innan det här är färdigt hehe. Jag har en fd arbetskamrat som är svensk som flyttade tillbaka till Sverige (från New Orleans) efter 4 år. Han tillbringade ett år i Sverige men kom sen tillbaka och har nu green card och har bestämt sig för att USA är "it". Men han hade "flytta-till-Sverige" tankar varje år innan han verkligen testade att flytta tillbaka. Nu verkar han har kommit till ro dock.
Kram!

Marie said...

Jag förstår precis vad du menar. Vi håller just nu på o diskuterar vad vårt nästa steg ska bli. Sverige, England eller kvar i Tyskland? Eller kanske nån helt annanstans? Jag har ju flyttat hem till Sverige förut efter att ha bott utomlands, så jag vet hur den kulturkrocken känns, hur man tror att allt är bättre i Sverige o sen sakta inser att så inte riktigt är fallet. Jag tror det är bra att alltid ha öppna sinnen och vara öppen för nya möjligheter som ges. Oavsett om vi flyttar till Sverige snart eller inte så hoppas jag vi får göra ett till äventyr nån dag!

Desiree said...

Monica, ja det här blev en väldigt interessant diskussion. Jag tycker alla kommer med mycket kloka och tänkvärda resonemang. Ni hjälper mig alla att vända på pusselbitarna och få nya perspektiv. Ja det där med längtan drabbas vi nog alla av som flyttat och lämnat nära och kära på långt avstånd. Visst lär man sig jättemycket om både nytt och om sig själv genom att flytta så här. Jag känner att det gett mig otroligt mycket.
KRam!

Annika, ja det är verkligen så att there is no free lunch. Jag är fullständigt övertygad om det du säger att det krävs att man flyttat och sedan flyttat tillbaka för att få en realistisk bild av den första platsen. Det är något jag har insett nu. Jag ångrar som sagt inte denna tillbaka flytt för den har gett mig och lärt mig så mycket precis som flytten ut gjorde. Jag hoppas att våra pusselbitar faller på plats så småningom vart det än må vara. Men jag antar att det kommer vara en turbulent vägsträcka ett tag till.
Tack och kram!

Petra, ja jag tror också att det är viktigt att ha en bas. Om vi flyttar ut igen så kommer vi nog se till att försöka just ha en egen bas även om det är litet men ett ställe med ett eget tak över huvudet där vi kan ha lite saker och där vi kan bo då vi är hemma på semester.
KRam!

Ulrika, åh coolt och det låter jättespännande med nutritional scinece. Det hade jag själv gärna valt att plugga om jag skulle börja om eller om jag hade fått välja igen. Jag är övertygad om att det passar dig utmärkt som är interesserad av träning och som lever en sund livsstil med mycket fart och rörelse. Ja nog blir det många olika hemma innan man är klar och det har jag inget emot. Tvärtom tror jag att för just oss skulle det inte riktigt passa med ett enda hem. Jag tror vi skulle känna en viss klaustrofobi om det blev bestämt så att vi från och med nu skulle bo på en och samma fläck resten av livet. Jag undrar hur det kommer att bli för oss om det kommer att bli så som du berättar att det blev för din arbetskamrat. Vi får väl se vart "it" blir eller om vi ens någonsin kommer fram till det.
KRam!

Marie, interessant att ni också funderar en hel del på vart ert hem kommer att bli. Har ni något tidsperspektiv redan nu eller kommer ni att bo kvar i Tyskland så länge det finns jobb och känns rätt? På sätt och vis är det ju neutral grund och utomlands för er båda vilket kan ha en fördel. Å andra sidan kanske ni vill bo lite närmre någon av era familjer nu när Blueberry snart kommer till världen. Men å andra sidan så är Tyskland inte så långt borta att ni nödvändigtvis måste välja för ni kan rätt snabbt och smidigt ändå tar er både till Sverige och till England eller samt era familjer ta sig till er. Det viktiga är att man är relativt nöjd med stället där man bor för tillfället. Hur tycker du det var att anpassa sig till Tyskland? Var det svårare än du trodde eller lättare? Kunde du Tyska innan du flyttade dit eller var språket helt nytt för dig? Umgås ni mest med andra utlänningar eller mest med Tyskar? Ja oj nu blev det många frågor till dig.
KRam!

Marie said...

Min make har ju ett kontrakt här, så när det går ut är det finito här, om han inte blir erbjuden ett jobb på företaget han jobbar för här vilket är ganska troligt, men då är frågan om vi vill stanna kvar här eller inte! Just nu när vi ska få barn så känns det väldigt jobbigt att inte ha någon av familjerna i närheten, tror det skulle kännas lite lättare att känna att man har nån sorts grund här o därför tror jag att jag vill flytta till Sverige o England inom en ganska snar framtid. Men det måste såklart lösa sig med jobb!

Jag har jättesvårt att anpassa mig till tyskarnas sätt, de är verkligen annorlunda mot vad jag är van vid efter att ha bott i England o Frankrike tidigare! Det är en mycket mer "sköt-dig-själv"-attityd här som jag tycker är tråkig. Kanske därför jag gärna skulle flytta härifrån! Jag kunde lite tyska innan jag flyttade hit, men har lärt mig mer nu. Vi umgås i stort sett bara med utlänningar, endast några tyskar o då är det för att de är ihop med nån i utlänningsgruppen! :)

Tyskland är inte långt ifrån vare sig Sverige eller England, men nu med alla säkerhetsgrejer o allt + resa till o från flygplats tar det nästan en dag ändå att ta sig till båda länderna, o jag tror inte det kommer bli lättare med en bebis!

Anna, Fair and True said...

Jag hatade att få de där frågorna när jag flyttade hem till Sverige efter flera år utomlands. Man visste liksom att de förväntade sig att man skulle svara att allt var underbart. Men som jag har berättat förut så tog det tog 1½ år för mig att vänja mig. Nu trivs ju ju som bara den (har ju bott hemma i åtta år nu i vår) även om jag gärna bor utomlands igen. Men jag känner fortfarande att ens hem är ju där ens nära och kära är. Så är jag med Peter och Isolde så spelar det inte så stor roll var vi bor. Sedan är det såklart att jag ändå tycker Sverige är ett toppenland, särskilt för familjer med barn, och därför skulle en flytt utomlands vara ett stort övervägande just nu när vi har barn och föräldraledighet och sådant att tänka på.

Jag tror nog du kommer flytta igen i livet och det kommer nog innehålla ytterligare perioder i både USA och Sverige! :) Kram!